Tulegatan med omnejd

År 1882 säger distriktsläkaren i Johannes församling angående de nyuppförda fastigheterna Tulegatan 39 -41 och 45 - 49 samt Döbelnsgatan 52 att "visserligen äro de rätt ståtliga till det yttre, trappuppgångar och förstugor oklanderliga, rummen höga, ljusa och rätt stora, men träder man inom dessa lokaler, möter ögat mångenstädes under vintern islupna fönster utan innanfönster och utan någon ventilation, fuktiga väggar med trasiga och mögliga tapeter, orena golv, belamrade med en mängd husgerådssaker och smutsiga barn, och luktsinnet angripes av en ohälsosam ånga av fuktighet och snusk".

En utpräglad arbetarförsamling som Johannes hade under tioårsperioden 1886 - 1895 nästan dubbelt så många dödsfall per hundra invånare som den välmående Jakobs församling. En läkare skildrar missförhållandena i en rapport och påpekar, att inflyttningen skedde tidigare än kravet på en sund bostad kunde fordra. Han gör sedan det bittra tillägget, att "fattiga användas icke heller sällan som uttorkningsmedel i de nya husen, och sedan de uppfyllt sitt ändamål, flytta deras lyckligare lottade in". De sämsta bostäderna fanns, trots allt, inte i det nya Kv Geten. Söder om Surbrunnsgatan fanns en mängd småkåkar och ruckel som var usla.

I början av 1880-talet upptog årshyran för en enrumslägenhet ungefär en fjärdedel av en någorlunda välbetald arbetares lön. En yrkesskicklig kommunalarbetare hade år 1881 795 kronor i årsinkomst. För 150 - 175 kronor i årshyra kunde han få ett rum och kök i en nybyggd fastighet. I Vanadisroten, där Kv Geten ingick, var enrumslägenheten vanligast och med en medelårshyra på 188 kronor. Ofta bodde man tre personer i ett rum. De små lägenheterna var dyrare per kvadratmeter än större lägenheter. Ofta hade man inte råd med ett rum utan fick hyra ut till inneboende.